Lars Ersgård:
Tidig urbanisering i Danmark och Sverige - en översikt

FORSKNINGSPERSPEKTIVEN
I forskningen kring den äldsta urbaniseringen i Skandinavien framträder skilda grundläggande synsätt. Enligt en uppfattning, särskilt företrädd i en äldre forskningstradition, har vi i de tidiga städerna från sen vikingatid och tidig medeltid att söka samma funktioner som i städerna från senare skeden. Bakom städernas uppkomst finns primärt handels-ekonomiska orsaker. Handeln är en verksamhet som äger rum enligt marknadsekonomiska principer; städerna kontrolleras politiskt av en kung, som utnyttjar dem för att kunna administrera ett rike. De skiljer sig inte kvalitativt från senare tiders städer; urbaniseringsförloppet är med andra ord kontinuerligt.

Gentemot denna uppfattning har under de senaste decennierna ett radikalt annorlunda synsätt formulerats. Synen på den äldre urbaniseringen som ett kontinuerligt skeende har ifrågasatts, innebörden av centrala begrepp som makt och handel har satts under debatt. Framväxten av de äldsta städerna måste istället ses i ett nära sammanhang med den förändringsprocess under vikingatid och tidig medeltid, som leder fram till uppkomsten av en organiserad centralmakt. Härvidlag är makt ett fenomen, som ändrar karaktär. Ursprungligen har det inte varit frågan om en territoriell makt över land och naturresurser utan om en makt över människor. I detta sammanhang har handeln spelat en roll men dess funktion i de inledande skedena av urbaniseringsprocessen har bl.a. under inspiration från socialantropologisk forskning omdefinierats. Det har inte varit frågan om en “fri” handel i en marknadsekonomisk situation utan om ett varubyte, som styrts framför allt av sociala motiv. Dylika insikter har i hög grad kunnat underbygga uppfattningen om den tidiga urbaniseringen som ett diskontinuerligt förlopp.

I denna korta översikt har den tidiga urbaniseringen i Danmark och Sverige kronologiskt avgränsats till ett skede från 700-talet e.Kr. och fram till ca 1200. Det börjar då de första egentliga städerna uträder och slutar vid en tidpunkt då den stora medeltida stadsgrundningsepoken inledes. Då denna representerar en ny situation i urbaniseringsprocessen är det således naturligt att sätta gränsen där.

DE ÄLDSTA STÄDERNA
Som de första regelrätta städerna i Danmark och Sverige räknas sedan länge orter som Birka, Hedeby och Ribe, vars uppkomst har kunnat dateras till 700-talet e. Kr. Vad som framför allt givit skäl för att beteckna dessa platser som städer är en arkeologiskt lokaliserad, mycket omfattande tätbebyggelse belägen vid vatten. I Hedeby, där större delar av bebyggelsen kunnat undersökas ger denna ett intryck av att ha varit reglerad enligt ett fastlagt tomtsystem. På 900-talet omges bebyggelsen i både Birka och Hedeby med en vall. Vidare har i anslutning till bosättningsområdena vid sistnämnda platser påträffats exceptionellt stora gravfält, i Hedeby omfattande ca 10000 gravar, i Birka ca 2200. Talrika fynd av exempelvis vågskålar och verkstadsavfall indikerar en omfattande verksamhet av handel och hantverk. I Hedeby har även myntslagning förekommit.

[Fig. 1]

I en äldre forskning har dessa platser kommit att framträda som “huvudstäder” i politiskt enade riken. Nyare arkeologiska resultat har emellertid kunnat avsevärt nyansera bilden av detta äldsta urbaniseringsskede. Bebyggelse av samma generella karaktär som Birka och Hedeby har påträffats på en rad olika platser i Skandinavien, exempelvis Åhus i Skåne och Paviken på Gotland.

En alternativ tolkning av dessa platser är att de fungerat i mera lokalt begränsade politiska sammanhang och att det inte varit en fri marknadshandel, som varit huvudförutsättningen för deras existens. De bör snarast ses som centra för olika vikingatida hövdingadömen där bytet från plundringstågen omfördelades. Det varubyte, som vi kan se spår av på dessa platser, kan vi således tolka som en socialt styrd verksamhet, vars syfte varit att upprätthålla det nätverk av personliga sociala relationer som hövdingadömets existens ytterst vilade på.

1000-OCH 1100-TALENS URBANISERING
Tiden kring millennieskiftet år 1000 utgör otvivelaktigt ett av de viktigaste skedena i den tidiga urbaniseringen i Danmark och Sverige. Betraktar man en karta över de städer som existerat efter detta skede kan man konstatera att flera viktiga förändringar ägt rum. I förhållande till föregående skede är det nu frågan om betydligt fler urbana orter. Anmärkningsvärt är vidare att ingen av de äldre vikingatida orterna lever kvar fram i medeltid med undantag för Ribe i västra Danmark. Åhus i Skåne framträder som en medeltida stad på 1200-talet men ännu har ingen kontinuitet kunnat påvisas mellan den vikingatida bebyggelsen och den högmedeltida staden.

[Fig. 2]

Slutligen föreligger det en påtaglig skillnad mellan Danmark och Sverige vad gäller urbaniseringens omfattning. Det finns betydligt fler städer i Danmark under 1000-och 1100-talen. I Sverige finns endast en i Mälardalen, två i Västergötland samt en på Gotland.

Dessa stora förändringar i den urbana strukturen har ett nära samband med en inledande fas i statsbildningsprocessen. Det är nu en kristen kungamakt som utnyttjar städerna för att uppnå dominans över större områden. Den stora skillnaden mellan Sverige och Danmark under 1000-och 1100-talen betyder således att det senare området i detta avseende är mycket mera utvecklat.

Ett karakterisktiskt drag är de avsevärda variationer i storlek, som föreligger mellan de olika städerna. Som ett kriterium på storlek har Anders Andrén utnyttjat antalet kyrkor i städerna. För Danmarks vidkommande visar det sig då att det är i områdets östra delar, i Skåne och på Sjælland, som man återfinner de stora, kyrkrika städerna såsom Lund och Roskilde. I de västra delarna av Danmark förekommer visserligen fler städer men dessa är i gengäld betydligt mindre sett till antalet kyrkor.

Dessa storleksvariationer visar något mycket grundläggande för den tidigmedeltida urbaniseringen. De stora städerna växer fram i de områden där behovet att utöva makt varit som störst, där förhållandet mellan det nya kungadömet och lokala maktstrukturer varit som mest motsättningsfyllt. Som Anders Andrén visat är det från västra Danmark som den härskande tidigmedeltida kungadynastin utgår; det är framför allt i detta område som den har sina släktgods samlade. I denna del av Danmark, som kungamakten av allt att döma bör ha haft störst kontroll över, får vi emellertid inte de tydligaste urbana uttrycken. Dessa finner vi istället i den östra delen, där till en stad som Lund flera olika maktfunktioner koncentrerats, såsom kungaresidens, biskopssäte och myntort.

En likartad bild kan vi återfinna i det tidigmedeltida Sverige även om urbaniseringen där är betydligt mindre utvecklad. I Mälardalen, som från och med 1200-talet präglas av en omfattande och dynamisk urbanisering, finns under tidig medeltid endast en stad, Sigtuna. Denna ort är under 1000-och 1100-talen ett maktcentrum för en rad kristna kungar, vilka på samma sätt som var fallet med den tidigmedeltida danska kungamakten haft sina släktgods i andra områden, nämligen i Götalandskapen. Mälardalen var däremot en region med starka sociala och ideologiska motsättningar under detta skede. Endast tre mil norr om Sigtuna låg Gamla Uppsala, som utgör exempel på en annan slags tidigmedeltida centralort. Som en dylik känner vi den i första hand från skriftliga källor, där den framträder som ett centrum för den hedniska kulten i Uppland. Kan man sätta någon tillit till Adam av Bremens krönika var denna kult mycket livaktig ännu under senare delen av 1000-talet. Bakom det hedniska Gamla Uppsala har vi således att söka andra sociala sammanhang än dem som utgjort förutsättningarna för det kristna Sigtuna. Det har varit en hednisk storbondeklass i Uppland, som haft sitt religiösa centrum i Gamla Uppsala - en storbondeklass med rötter i vikingatidens plundringsekonomi. Sigtuna är säte för den kristna kungamakten, som representerar en ny typ av maktutövning. Det är en maktutövning, som inte riktar sig mot plundringar i främmande länder utan mot en kunglig överhöghet över de egna områdena.

[Fig. 3]

Sigtuna och Gamla Uppsala utgör således två sociala antipoder på var sin sida om en mycket tydlig kulturell gräns, som skär genom Uppland under vikingatid och tidig medeltid. På 1000-talet finner vi de kristna runstenarna söder om denna gräns, norr därom hedniska vapengravar. De äldsta stenkyrkorna i Uppland, som byggs under 1100-talet och början av 1200-talet, befinner sig alla också söder om denna gräns. I norra Uppland får vi ett stenkyrkobyggande först vid 1200-talets slut.

Det är alltså symptomatiskt att Mälardalens enda stad växer fram i detta motsättningsfyllda gränsområde, vilket ytterligare understryker det starkt symboliska, manifesterande draget i den tidigmedeltida urbaniseringen. Mot denna bakgrund är det också helt naturligt att biskopssätet i Sigtuna flyttas i slutet av 1100-talet, när de norra delarna av Uppland blivit kristna, till just Gamla Uppsala.

EN NY ARKEOLOGISK BILD
Den arkeologiska verksamheten i de vikingatida och tidigmedeltida städerna har under 1980-talet och början av 1990-talet upplevt något av en renässans. Diskussionen kring orter som Birka och Sigtuna, vilken länge fått stödja sig på numera ganska ålderstigna, arkeologiska resultat, har fått nytt liv genom nya omfattande utgrävningsprojekt. Också i en stad som Lund har stora undersökningar företagits i stadens centrala delar. Arkeologin har därmed bidragit till nyansera bilden av den vikingatida och tidigmedeltida urbaniseringen på flera viktiga punkter. Av ovan nämnda undersökningar är flera ännu inte avslutade, t.ex. Birka, och dess resultat skall därför inte föregripas här. Andra såsom Sigtuna är under bearbetning och dess resultat har en delvis preliminär karaktär.

Vid Åhus har under 1980-talet arkeologiska undersökningar blottlagt två tidigare icke kända bosättningskomplex från yngre järnålder. Det ena har tolkats som handelsplats av säsongsmässig karaktär och har daterats till 700-tal. Det andra har tolkats som handelsplats av i huvudsak permanent, urban karaktär, vilken kronologiskt ligger i 800-tal. I bägge komplexen innehåller fyndmaterialet indikationer på specialiserat hantverk, exempelvis tillverkning av glaspärlor och gjuteri, samt handelsaktiviteter i form av mynt och importföremål. Det yngre bosättningskomplexet täcker en yta av ca 10 hektar och kommer därmed upp i Birkas storleksordning.

[Fig. 4]

I Lund har nya utgrävningsresultat givit en ökad kunskap bl.a. om stadens allra äldsta skede såväl i kronologiskt som strukturellt avseende. Via dendrokronologisk analys har stadens uppkomst kunnat förläggas till 900-talets sista decennier och därmed kunnat knytas till ett politiskt initiativ av någon av den s.k. Jellingdynastins kungar, antingen Harald Blåtand eller dennes son Sven Tveskägg.

Det står på arkeologiska grunder också klart att staden anlagts på en plats utan kontinuitet tillbaka i järnålder. Stadsplanen har fått sin struktur fastlagd på ett tidigt stadium under 1000-talet och ligger därefter oförändrad fram genom tiden. Lunds expansion har därefter av allt att döma skett mycket snabbt och staden förefaller ha varit helt utbyggd redan under 1100-talet.

Bebyggelsen har i början av 1000-talet en prägel som erinrar om en vikingatida landsbygd, exempelvis vad gäller hustyperna. Efter 1050 sker emellertid en förändring och vi får en stadsbebyggelse kännetecknad av mindre byggnader, bl.a. karakteristiska bodar som grupperar sig utmed en torggata.

[Fig. 5]

Tiden kring 1050 förefaller att vara betydelsefull i fler avseenden. Beträffande kyrkotopografin har man i kvarteret Clemens i det centrala Lund påträffat spåren av vad som sannolikt är stadens äldsta kyrka, en träbyggnad daterad till slutet av 900-talet. Till denna kyrka har hört en kyrkogård, som beräknas ha omfattat uppskattningvis ca 3400 gravar. Med tanke på att anläggningen existerat under en förhållandevis kort period, 50-60 år, kan denna kyrkogård anses vara osedvanligt stor. Vid mitten av 1000-talet förändras situationen såtillvida att den äldre kyrkan rivs och istället två närbelägna stavkyrkor uppföres i området. Kring 1100 byggs så slutligen en stenkyrka på platsen.

De traditionella stadsnäringarna handel och hantverk och deras roll för den tidigaste urbaniseringen har också kunnat omvärderas på grundval av arkeologiska resultat från Lund. Dessa verksamheter kan av allt att döma inte ha haft någon primär betydelse för stadens uppkomst. En undersökning av avfallet från kammakeritillverkning i det äldsta Lund har visat att det är först efter 1000-talets mitt som ett professionellt hantverk kan beläggas. Tidigast på 1100-talet förekommer regelrätta verkstäder, avsedda för massproduktion. Den handel och det hantverk, som förekommit i staden under tidig medeltid, bör således ha haft en sekundär funktion. Dess syfte måste i första hand ha varit att tillgodose stadsinnevånarnas egna behov.

Sammanfattar man det ovanstående förefaller det som om staden i sitt uppkomstskede innehåller både nya och gamla element, exempelvis stadsplanen resp. hustyperna. 1000-talets mitt markerar därefter otvivelaktigt tidpunkten för grundläggande förändringar i utvecklingen mot en specifikt urban struktur. I bebyggelsen och hantverket kan man spåra framväxten av en särskild stadsekonomi, förändringarna i kyrkotopografin speglar uppkomsten av en urban sockenorganisation.

I enlighet med de arkeologiska resultaten från senare års arkeologiska undersökningar i Sigtuna uppvisar denna stad på flera punkter en förvånansvärt stor likhet inte bara med Lund utan även med andra städer i Skandinavien, exempelvis Trondheim. I kronologiskt avseende har även Sigtunas uppkomst kunnat förläggas till 900-talets slutskede. Stadens anläggande kan därmed knytas till de historiskt kända kungarna Erik Segersäll och dennes son Olof Skötkonung, vars myntning i Sigtuna kring år 1000 nyligen kunnat arkeologiskt beläggas. Stadsplanen förefaller vara bestämd och utlagd redan i initialskedet. Det primära elementet i denna är en lång huvudgata, mot vilken långsmala tomter orienterar sig på bägge sidor. Centrum i staden har utgjorts av en kungs-gård med intilliggande kyrka, vars kyrkogård arkeologiskt lokaliserats. Även i Sigtuna tycks mitten av 1000-talet vara en brytningspunkt. Först efter denna tid kan en egentlig bodbebyggelse och ett specialiserat hantverk i större skala påvisas.

[Fig. 6]

Sigtunas utveckling under 1100-talet illustrerar väl de generella förändringar, som kännetecknar urbaniseringsprocessen under detta århundrade. Staden förlorar mot slutet av 1100-talet sin ställning som ensamt urbant maktcentrum i Mälardalen för att under senare delen av medeltiden leva kvar som en mindre kyrklig centralort. Parallellt med Sigtunas nedgång växer en rad nya urbana orter fram i Mälardalen. Det är dessa orter som på 1200-talet framträder som fullt utbildade städer såsom Uppsala, Västerås, Strängnäs och Enköping.

Detta skeende har ett nära samband med den fortgående statsbildningsprocessen och en grundläggande förändring av maktens struktur. Senare delen av 1100-talet markerar framväxten av en kungamakt med anspråk och möjligheter att utöva en territoriell kontroll över landet. Som redskap för makten får städerna nu en ekonomisk och administrativ funktion från att tidigare främst ha haft en roll av en mera social och symbolisk karaktär som säte för makten i form av kungens person. I detta nya territoriella herravälde kommer städerna att fungera som omsättningscentra för ett agrart överskott och blir därmed i verklig mening handelsstäder.

DEN ANDRA URBANISERINGEN
För att fullständiga bilden av den tidigmedeltida urbaniseringen i Skandinavien är det nödvändigt att också uppmärksamma en kategori av orter, som utan tvekan haft en “stadsliknande” karaktär och funktion men som inte följer det generella topografiska mönster vi mött i städer som Lund och Sigtuna. Några exempel från Gotland och Öland skall här anföras.

Gotland har under tidig medeltid haft en unik, central roll i handeln på Östersjön. Ett naturligt centrum för denna verksamhet var staden Visby på öns västkust. På Gotland rådde speciella sociala förhållanden tämligen olika dem på Sveriges fastland. Här finns ingen kungamakt bakom urbaniseringen och handelsaktiviteterna utan en menighet av handelsbönder, som varit både jordbrukare och sjöfarare.

Längre söderut på Gotlands västkust ligger platsen Västergarn strax intill det ovan nämnda samhället Paviken från vikingatiden. I anslutning till kustlinjen finns här en idag ännu synlig halvkretsvall, ca 600 meter i diameter och öppen mot havet. I vallens nordöstra del finns två kyrkor och en kastal, alla från tidig medeltid. Innanför vallen har hittills endast tunna kulturlager påträffats och uppenbarligen har här aldrig funnits någon permanent bebyggelse. De arkeologiska spåren tyder snarast på någon form av säsongsmässig verksamhet med dateringar i huvudsak från 1000-och 1100-talen men som även kan gå upp i 1200-tal. Västergarnsanläggningen har diskuterats som en möjlig parallell till Visby utan att fördenskull ha betraktats som någon utvecklad urban ort. Snarare har den uppfattats som en ansats till en dylik företeelse. Visby är emellertid i sitt äldsta skede också en bebyggelse av säsongmässig karaktär och dess tidigaste kyrkor är belägna i utkanten av bosättningsområdet. Det är först efter 1200 som Visby genomgår en urban expansion utan motstycke i Östersjöområdet med uppförandet av en omfattande stenhusbebyggelse och den monumentala stadsmuren som karakteristiska topografiska inslag. Således kan Västergarn, även om denna anläggning inte lever kvar efter 1200, under 1000-och 1100-talen representera något mycket typiskt för Gotlands tidiga urbanisering mera än något outvecklat.

[Fig. 7]

Eketorp på södra Öland är en ringmursborg uppförd under folkvandringstid Denna anläggning rymmer emellertid även en bebyggelse med ramdateringen tidig medeltid - mitten av 1200-talet. Den utgöres av ett antal mindre byggnader, radiellt placerade innanför borgmurarna. Ett säreget drag är att endast en enda stor härd påträffats i denna bebyggelse, vilken tolkats som ett centralt “kök”. Samtidigt tyder fynden av ett flertal smedjor utanför borgmuren på en överskottsproduktion av större omfattning. Platsen ger därmed intrycket av att ha haft centrala funktioner men i ett socialt och bebyggelsemässigt sammanhang av mycket speciellt slag.

[Fig. 8]

Västergarn och Eketorp får här exemplifiera en påtaglig variation, som finns i det tidigmedeltida mönstret av centralorter i Skandinavien. De illustrerar vidare problemen med att i alla lägen använda ett vedertaget stadsbegrepp i tolkningen av dessa orter.

LITTERATUR

Andrén, A. Städer och kungamakt - en studie i Danmarks politiska geografi före 1230. Scandia 49. 1983.
-------, Den urbana scenen. Städer och samhälle i det medeltida Danmark. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8° nr 13. 1985.
-------, State and Towns in the Middle Ages: The Scandinavian Experience. Theory and Society 1989. a
-------, The early Town in Scandinavia. The Birth of Europe. Archaeology and social development in the first millenium A.D. (ed. K.Randsborg) 1989.b
Bonnier, A.-C. Uppland under medeltiden - kulturlandskapets utveckling och det konsthistoriska materialet. Bebyggelsehistorisk Tidskrift Nr 2. 1981.
Borg, K. The Settlement of Eketorp III. Building and Planography. Eketorp - Fortification and and Settlement on Öland/Sweden. The Monument. 1976.
Callmer, J. Recent work at Åhus: problems and observations. Offa 41. 1984.
-------, Handelsplatsen vid Åhus, viktigt centrum i norra Europa kring år 800. Populär Arkeologi 1991:1.a
-------, Platser med anknytning till handel och hantverk i yngre järnålder. Exempel från södra Sverige. Hyvdingemakt og Kongemakt. Fra Stamme til Stat i Danmark 2. Jysk Arkæologisk Selskabs Skrifter XXII:2. 1991. b
Christophersen, A. Håndverket i forandring. Studier i horn- og beinhåndverkets utvikling i Lund c:a 1000-1350. Acta Archaeologica Lundensia Series in 4°. N° 13. 1980.
Clarke, H. & Ambrosiani, B. Towns in the Viking Age. 1991.
Kriig, S. Lunds äldsta kyrkogård. Otryckt C-uppsats i medeltidsarkeologi. 1987. Lundström, P. Der Wall bei Västergarn. Society and Trade in the Baltic during the Viking Age. Acta Visbyensia III. 1985.
Tesch, S. (red.) Makt och människor i kungens Sigtuna. Sigtunautgrävnignen 1988-90. 1991.

bryggensmuseum@bmu.uib.no - 16. mars 2000